Jag brukade uppleva dessa onda isbitar falla ner vassa från sin höjd,
I Följd av en ond skugga med djävulen i sig väntandes på att få mig dömd.
Förföljelserna stämplades för evigt i själen av vackra tider man hade från förr
Hopp om att det skulle bli ändringar i livet fast hela tiden öppnade man fel dörr.

Det är inte så konstigt att världen blir fylld av sorgna & vilsna psykvrak
Karma släpper loss sitt gift så vissa får aldrig uppleva trygghet under sitt tak
Samling av sorg, ilska och olycka exploderar i hat, att man tappar bort sitt jag
Vi är alla där mittemellan, vilsna frågor, fast troendes att man har klockrena svar

Man droppar lögner för sig själv att man aldrig mer ska fastna i trassliga mönstrar
Men så fort fötterna är på stadig mark, spelas det om och faller i en snabb glömska.
Klyvna identiter brytes ned och förlorar i brinnande fart allt fridfullt man önskat,
Stressen äter upp en så man är i en ständig brådska och jag frågar mig själv...

Vart är min grönska? 

A.D